misplacedlovers

det är ju underbart jäkla skönt med sommarväder, jag har inte haft min dator igång på 4 dagar! jag har haft fullt upp men nära och kära, pluggat med penna och papper och lapat sol, druckit alkohol, hängt på filtar, spelat kubb, cyklat, och njutit. tänkte bjuda på ett gäng bilder! just i detta nu sitter jag sara och madde hemma hos oss och myser med popcorn och godis framför melodifestivalenl. Innan spelade vi rapakalja på balkongen efter 2 h cykling fram o tillbaka till Marieberg, välförtjänt mys såattsäga.

Jag har glömt att berätta om helgen i Göteborg jag och Alexander hade dagarna efter vår förlovning. Han hade ju fått resan av mig/mamma/pappa som födelsedagspresent och förlovningspresent. 0710 på lördagsmorgonen tog vi tåget, trötta men spända för en vistelse i en relativt ny stad för oss. Jag har aldrig spenderat någon längre tid där för shopping och dylikt, men oj vad vi virrade runt och gick vilse ett tag. Fast vi spenderade en underbar natt på hotellet Elite Park Avenue mitt på avenyn. Första kvällen gick vi på liseberg och myste, det var solsken och lagomt mycket folk. Dagen efter började vi dagen på spa-avdelningen sen gick vi på universeum (wow, barnet inom mig var lyrisk) och myste sedan runt, en underbar helg med min älskade.

Någonting jag funderar på rätt mycket är det här med kroppsideal och vikt. Det känns som att idag så får man inte vara nöjd med hur man ser ut och med sin kropp utan man ska alltid sträva efter att vara lite smalare, mer vältränad och snyggare. Fast vad är det egentligen som säger att jag är snyggare om jag skulle vara några kg lättare? Jag har vägt 10 kg mer än vad jag gör idag och 5 kg mindre som minst. Jag var varken bekväm som "större" eller mindre. Och dem siffrorna som fick mest kommentarer var när jag vägde minst, då fick jag höra att jag hade förlorat alla mina kurvor och var väldigt smal. Men ändå idag, på mina 69 kg så känns det inte som om jag ska vara nöjd, eller få säga att jag ser snygg ut naken? Det är så skevt att jag inte känner mig snygg för att alla andra jämt vill vara smalare än vad dom är och då måste jag också vara sån? Är det ett osynligt grupptryck jag faller för eller är jag bara feg? Jag vill kunna gå rakryggad, känns mig snygg och vara stolt. För jag kommer aldrig få bort min pyttebullmage, den är alltid där hur lite jag än väger och så what? Jag älskar min rumpa, jag skulle lätt kunna vara trosmodell i mina egna tankar och jag har en väldefinerad rygg, hull på magen och genetiskt smala ben. Lev med det Mikaela och var nöjd för i helvete

I torsdags, den 10 Maj var en stor/rolig/romantisk/viktig dag för mig och min sambo Alexander då vi ringmärkte oss! Jag är lycklig och vill inte spendera många timmar utan min älskade om jag inte måste. Det kanske låter töntigt eller tråkigt, men jag trivs och vill alltid sluta dagen med att krypa upp i hans famn och få pussar på pannan. Efter två år tillsammans, med dalar som vi kämpat oss igenom och kanske inte trodde vi skulle ta oss ur så har vi kommit igen starkare än någonsin. Det där med tillit, som alla tjatar om är det viktigaste är också det svåraste att komma på hur man hanterar.  Idag litar vi på varandra, stöttar varandra, skrattar åt varandra och njuter av livet, visst tar man baksteg och flippar ur men jag är ju bara barnet med hormoner. Jag tar heller ingen skit i vad folk säger om förlovning och att det inte passar sig såhär ung, utan detta är bara en kärleksförklaring från mig till honom, från honom till mig.

Hej mina söta läsare som kikar in här även fast jag visar stolt upp min frånvaro! Sitter i skolan och försöker plugga, så jag kan väl skriva en sväng här. Hände precis ett scenario jag kan dela med mig av som gav mig ett gott skratt.