lördag, saty tuned to my love
Jag tycker det är jobbigt att spendera tid på mitt rum själv, det är så mycket tankar och funderingar som gror i mitt huvud. Det känns som om allting bara blir sämre och sämre, kan inte rycka upp mig och hitta motiveringen. Jag tänker bara på ”tänker han på mig, undra om han redan glömt mig, betyder jag fortfarande något för honom, vad hade hänt om vi åkt till Avesta förra helgen, hur hittar man någon ny, hur ska jag hitta någon som passar in bland mina kompisar, hur länge får jag vara ledsen”
Jag vet själv hur jag kom över Tim och det är ingen rolig historia. När jag inte längre hade några känslor för honom men fortfarande mådde dåligt över honom så hängde jag med honom hem efter en misslyckad fest … efter det så kunde jag gå vidare ganska lätt.
Jag hatar även att sova själv och veta att det inte kommer att sova någon här bredvid mig på ett tag, kanske ett väldigt långt tag. Att inte kunna somna till hjärtslagen av motsatt person och andas i takt. Vakna upp samtidigt och bara ligga tätt intill varandra för att känna samhörighet. Stå på dansgolvet mitt på s2 och inte känna någon attraktion till någon, för man hade någon hemma som var värd så mycket mer än alla andra. Veta att det finns någon som sitter på bron när man cyklar hem från skolan och väntar på en och man möts av en stor kram innan man stigit av cykeln. Att hålla handen, pussas, prata, skämta, skoja, mysa och bara kolla in i ögonen på den andra och bli varm i hela kroppen.
Jag saknar det mesta
