misplacedlovers

på stan idag fick jag ett sms från andersson och min rädsla blev till sanning. jag stod och väntade på bussen, men bestämde mig för att ta en promenad hem istället, i regnet. mitt i liljekvistaparken fällde jag en tår och allting kändes helst hopplöst. jag trodde inte att jag skulle reagera såhär, sen när blev jag en sån vek människa?
har nu suttit och kollat på OC och jag mest bara tomstirrar, försöker bearbeta dom jävla tankarna som dyker upp i huvudet. jag läste äldre inlägg i bloggen och martina hade kommenterat en inlägg när jag mådde dåligt och hon skrev "som du brukar säga till mig, keep on going"

keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going, keep on going

i can't remember when it was good. moments of happiness elude. maybe i'm misunderstood?

minihitler kom hem alldeles nyss också, och började med att skrika på mig om varför jag inte hade tagit in posten. och varför jag inte hade orkat stoppa i en ny brännbartpåse. varför jag inte skulle träna. varför paraplyet låg på verandan.. sen frågar hon är du sjuk eller? hon menar inte sjuk som i förkyld utan som sjuk i huvudet. igår ringde pappa och sa "varför har du inte ringt i veckan?" det hade ju inte han heller så jag sa det. sen när jag sa det så sa han "nej men jag tänkte om min dotter ville veta hur sin far mådde nu för tiden" jätte spydigt.
min familj får mig verkligen att må bra