misplacedlovers

Jag är så bäst på att såra mig själv, jag undrar varför jag gör som jag gör. Jag hatar mitt jävla minne, jag kommer ihåg varenda detalj jag gått igenom med en spec person. En person som jag både älskar och hatar. och när jag tänker på det blir jag bara så sjukt ledsen, vissa människor lämnar spår. Spår som jag ville skulle fortsätte en lång lång tid, men som emot min vilja tog slut snabbare än vad jag tänkt mig och snabbare än vad mun hann säga det jag kände. Jag kan inte kalla det misstag för att jag tog chansen, men jag är fortfarande efter 5 månader så sjukt arg på mig själv. Antingen är jag sjukt arg, eller bara fortfarande så sjukt svartsjuk att jag inte längre får hålla om den jag vill. Man förstår sig inte på hjärnan ibland, just nu tror jag den har spårat totalt. Ett brustet hjärta allt för många gånger och jag börjar känna att det är lönlöst eftersom ingenting slutar lyckligt längre. Så många tårar är spillda över en människa, kan han kalla sig bra då? att man saknar en människa såpass mkt att det gör ont, då har han lämnat något positivt efters sig? en människa som lyckats lämna en massa känslor, borde vara innerst inne en bra människa? Dom sidorna som bara jag fick ta del av och ingen annan, dom måste vara speciella.. men egentligen är han en idiot