misplacedlovers

nu sitter jag här igen, och känner mig missnöjd med mitt liv! det finns ingen tvekom om att jag älskar alla mina kompisar, och känner mig lycklig lottad för alla är helt underbara och det känns som om jag har lyckats knåpa ihop en goodiebag som ingen annan. MEN varför har inte jag dom där tightatjejpolarna som alltid umgås, som alltid festar, som gör saker? jag ha mina kompisar utspridda så det blir inte att man alltid är medräknad när saker och ting händer så om man inte frågar så blir det oftast ingentingl. det känns så surt, särskilt nu när jag man går sista året på gymnasiet och sen så bara kommer alla flytta härifrån känns det som, då har man inte dom där supernärmstabästatjejkompisarna som alltid är med varandra, utan då kommer det bli ännu jobbigare att vara med varandra och vara inbjuden.

jag var så rädd i år på peace and love att det skulle bli som förra året. jag var nästan ensam, för alla sprang runt med andra och ville inte se det jag ville och lämna mig, sa att dom skulle komma men kom inte.. jag var med matilda hela festivalen, vilket var asskoj men jag saknade det där gänget som stod mitt bland folket och det verkade som om de var dom enda som existerade bland allt folk.
vad ska jag göra åt min magkänsla då? jag har ingen aning, man kan ju inte sluta vara kompis med folk, utan ja.. nu kändes det här extra jobbigt + att när jag fyller år vill jag ut på krogen men då så är folk lite borta dom 2 helgerna som är runt och efter min födelsedag och den helgen jag vill gå ut då är en tjejkompis borta och då vill inte den andra följa med mig och den andra och ja vad ska jag göra? det var enklare förut.. då var alla mycket mer close to eachother och jag hängde med på både det ena och det andra åt alla håll.
snart är det exakt ett år sedan jag var på förfest hemma hos martina, började lära känna malin andersson, när min cykelkedja hoppade påvägen till gasqueen, jag pratade ut med skräddarbackskillarna, fick strul och dejting med DEN där killen jag spanat på i flera år, bjöd fisk på cigg, sen cyklade hem med mina pojkar och skrapa upp hela knät. fy fan vad kul jag hade då..
det är ungefär ett år sedan jag var på bäsnafester stup i kvarten och levde livet som aldrig förr, mitt självförtroende blev bara bättre och bättre och jag kom mina kompisar närmareochnärmare.
det var på sommarlovet jag festade och umgicks med mina kompisar varenda dag underhelgerna och hittade på saker i 5 veckor i rad, sen hände något? jag tänker också på vilka kompisar skulle jag åka utomlands med? vilka känner jag absolut bäst så att man kan dra ihop ett gäng där alla känner sig lika uppskattade och värda? jag har ärligt ingen aning.. jag vet vem jag skulle vilja åka utomlands med, och det hade vi planer på också men sen kom minihitler och förbjöd mig. sen undra om folk liksom backar off när man skaffar pojkvän och tror man bara vill vara med honom?

just nu är jag i en sån svacka att jag inte ens vågar ha någon 18 års fest, för tänk om ingen kommer? jag är ju bara den där kompisen som alla känner genom någon annan.. jag vet att jag är uppskattad, bara att nu känns det som tjohej, lika bra att skolan börjar

Hey could anybody take me home I feel leftover and alone
Could anybody take me out just for once just for tonight
Another night out, another night out, another night out
High, feeling low, why am I so slow?