söndag, i will hold on hope
varför känns det som om större delen av livet(ungdomen) går ut på att hitta kärleken? det vill säga om om nu inte redan lyckats med detta "uppdrag" och har någon kär. det känns som om jag jämt går runt och känner mig misslyckad att jag inte har någon just nu att hålla kär. jag måste komma underfund med att bara för att man träffar en ny människa som visar det minsta lilla intresse så måste inte denna vara min framtida boyfriend. desperata känslor dyker upp titt som tätt. men inte fan är man onormal bara för att man leker denna lek, eller inte lyckats vunnit än?
jag har två par i min omgivning som jag kan se på och bara känna avundsjuka. Johan Helsing och Malin Frelin, lever par-livet så som jag vill att det ska levas! dom två är så sjukt kära i varandra efter 2 år och man kan se på dom i sina ljusa stunder hur lyckliga dom är. dom lever på varandra. Matilda Andersson och Andreas Larsson är det andra paret som efter 2.5 år är nykära om jag får säga så: jämt! och jag vet som känner matilda att det inte bara ytligt eller på rutin, det är äkta. jag har fått höra av bägge paren orden "jag älskar verkligen henne/han" från ögon som bara lyser av välbehag och framtidstro.
And I'll find strength in pain
And I will change my ways
I'll know my name as it's called again
Cause I have other things to fill my time
You take what is yours and I'll take mine
Now let me at the truth
Which will refresh my broken mind
So tie me to a post and block my ears
I can see widows and orphans through my tears
I know my call despite my faults
And despite my growing fears
But I will hold on hope
